rainbow farts
I döden spåret som jag arbetat rätt hårt med att försöka ignorrera. I grund och botten tror jag att det är det enda (typ) i mitt liv jag inte kan kontrollera..
Det är läskigt att inte veta vad som händer efter man gått bort, tänken att det bara blir svart skrämmer mig så otroligt mycket.
Att man inte finns mer, bara försvinner så fort jag kommer i dessa tankar så knyter det sig i magen och jag mår bara illa.
Att istället konsentrera sig på att leva i nuet, en dag i taget (like the program say) är nästan omöjligt. Det är där jag ska vara istället att elta något jag inte kommer få veta i förväg.
På något sett så har jag börjat acceptera döden i min vardag. Att acceptera varje gång man går och lägger sig att man kanske kommer dö. Känns juh inte som det nyttigaste betendet..
Jag vill att folk pratar med mig som dom gjorde när jag var 5-10 år då de höll med om att man kommer till himmlen och möten en enhörning som fiser regnbågar.
Jag som är uppvuxen i atheistiskt hem har då haft en mamma som under min uppväxt försökt undvika döden pratet till en viss mån.
När hon en gång stoppade mig i alla mina frågor om vad som händer efter döden sa: "Detta är inget man ska fundera på för då blir man galen".
Just då när jag gick i mellanstadiet så var jag inte alls nöjd med detta svar och kunde inte förstå varför man inte ville prata om något som var så fasinerade.
Jag tycker fortfarande att allt runt omkring döden fortfarande är fasinerande, jag tyckte det tills jag insåg att det är JAG som kommer dö. Inte alla andra.
På något sett i alla min funderingar så hade den lila lila detaljen om att det är jag som kommer dö då skiftade min världsbild en aning.
Det var som om att man bott i en glas skål i hela sitt liv och helt plötsligt blev utsläppt i havet.
Jag VET att spöken finns, så jag VET att det finns något bortom denna fysiska värld jag lever i nu.
Så när man matar hjärnan med den så händer detta.
Jag: Hjärnan, jag vet att spöken finns, jag har växt upp i ett hus där det spökar.
Hjärnan: Är du säker på det?
Jag: Ja jag är säker på detta.
Hjärnan: Du sov inte?
Jag: Nej jag sov inte.
Hjärnan: Tänk om du har en tumör som tror att du upplever saker som inte finns.
Jag: Menar du att hela min familj har tumörer och det är därför vi upplevt detta.
Hjärnan: Okej det finns spöken.
Jag: TACK.
Hjärnan: Men vad händer när jorden går under?
Jag: Va?
Hjärnan: Om det är så som du säger och att du blir ett spöke när vi dör, och vi går på jorden i oändligheten. Men vad händer när jorden går under som det kommer göra.
Jag: ........Det är så långt fram så då kommer vi bo på en annan planet.
Hjärnan: Man kan faktiskt tänka ändå längre bort. När rymden försvinner. för rymden expanderar och när det är färdig så kommer den imploderar... Vad ska du göra då?
Jag: ............
Det är ungefär här jag knyter ihop mig till en boll och blir arg över dagen då jag fick reda på att solen kommer slockna och döda oss alla. Eller när man pojkvän informerade mig om att rymden inte kommer leva för evigt.
Jag vill att verkligheten är som i "supernatural"
Bas
Tre år sen, jag har aldrig upplevt sånn intensiv sorj innan.
Jag kan knappt sova, jag har svårt att hålla en enda positiv tanke i huvudet, ledsen....
När blir det bättre, kommer jag någosin kunna leva med det.
Jag saknar honom så mycket.
Men han är välkommen att hälsa på när han vill, hoppas han vet om det.
Ja detta var ännu ett deprimerande inlägg av mig. Stay tuned.
Thats it.....
Ser ni detta? DETTA:
Detta är anledningen till att jag ska sluta röka på riktigt.
Thats it, jag tycker inte ens att det är gott och röka längre, varför envisas jag att fortsätta när jag inte tycker om det.
IT MADNESS I SAY!
Det kostar pengar, är grymt onyttigt, föråldrar hyn, dålig andedräckt och ja då är det hela cancer grejen.
The list goes on and on and on
Finns det något bra med denna förbannade pinne?
Jag hatar att säga det med... det ser så jävla gott ut...... och rökringar, jag tycker om att göra rökringar...
Constantine
Sons of Anarchy
JAg tänker inte sitta där om 10 15 år och tänkta,
om ändå jag hade slutat röka....
Thats it.
bättre..
snälla måtte det hålla.
Visst det är fortfarande jobbigt, men det är inte för jobbigt and that my dear friend, I can handle.
Hur en människa kan vara så elak och inte fatta hur fel det är,
jag är inte arg, besviken eller uppgiven längre.
Det har nästan gått över till en sjuk fasination.
Hur funkar denna människan och kommer jag någonsin förstå?
Hur kan man vara så clueless...
Haha
Ja jisses.
Vänner och välmående...
Varje gång och jag menar varje gång är det lika dant... typ.
Varje gång jag mår dåligt och går igenom något som är så på frestande.
Så går man i ide, träffar inte folk på månader, blir introvert och man mår mer och mer dåligt.
Sen händer det något, som man inte räknat med som bryter mönstret.
Det blir sommar, det blir värmt ute, någon fyller år så man MÅSTE ta sig ur sängen och bege sig.
Så när man sitter där med kanske ett glas vin i handen runt om alla sina vänner eller familj.
Och helt plötsligt glömmer man att man ska må dåligt, man glömmer att straffa sig själv och man mår bra.
När man är hemma så kommer man på sig själv; "men herregud, jag mår bra, vad fals" and so on and so forth.
Sen börjar man analysera sig själv och gräva i varför man mådde dåligt, vad tänkte jag på vad var det som gjorde att jag mådde så dåligt att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Bryter ner sina inersta tankar och frågesätter dom.
Som ett magitrick, taget från en JK Rowlings bok fast mer deprimerande. Vänta, mycket mer deprimerande så är man där igen. Fast snabbare men här kommer den bra biten....
..iom att man gått ur sitt ide, kommer suget.
Logiken är att man söker sig till lycka. Mer lycka, ALL lycka.
Det blir ett mission, det viktigaste agenda man någonsin har haft... så man börjar höra av sig, kollar vad som händer och man ger sig ut.
För man blir så glad och tacksam för att man har vänner, jobb, pengar, familj man kan sitta och mysa.
Utan mina vänner, familj, jobb och hade jag nog helt ärligt varit inskriven på psyket.
Allt jag försummar när jag mår dåligt gör att jag mår bra.
När blev jag så här korkad?
Vidare mot mitt mission till välmående.
En hård tid
Jag förstår inte hur en person kan vara ett sånt jävla as.
Frustration och så sjukt besviken är jag på denna person. Någon jag innan sett till för styrka i svårigheter har totallt svikit mig.
Flera tillfällen har jag försvarat denna person, jag har varit så naiv och godtrogen.
Jag blir så trött på att bli besviken på vänner som ska vara min styrka och glädje.
Det enda denna personen nu gör är att göra mig bitter, mer introvert, förbannad och framför allt ledsen.
Och inget och jag menar INGET kan göra att jag förlåter denna person för detta svek.
Jag är så JÄVLA trött på att må dåligt av att andra är helt jävla dum i huvudet, narcissist svin.
Vänner som jag vänder mig till i hopp om att ska hjälpa ur svårigheter bara gräver ner mig i ångest.
Jag känner mig liten och naiv.
För detta är inte första gången.
Vet ni vad som är bäst med detta?
Vad som verkligen är grädden på moset? 24 karat.
Denna personen kommer aldrig fatta, hur det är eller hur jag känner.
Så "alla" som läser detta och tar åt sig är inte den person jag menar.
Awesome eller hur?
Jag vill vara egosistisk och se mig själv först men det är inte som jag är. Jag kan verkligen inte jag tycker det är bättre att alla tar hand om alla och är snälla mot varandra.
Det är antagligen därför endel anser att det är helt okej att gå rakt över mig.
Vad dom inte fattar är att när väl dom bränt bron så finns det ingen som helst återvändo.
Jag förlåter aldrig.
Kniven sitter i min rygg för alltid.
Det kanske är småsint av mig, men det är inget jag kan ändra på nu.
Iframtiden hoppas jag att jag blir mer förlåtande av mig.
Till nästa gång.....
