Jag känner att jag börja sjunka igen...
I döden spåret som jag arbetat rätt hårt med att försöka ignorrera. I grund och botten tror jag att det är det enda (typ) i mitt liv jag inte kan kontrollera..

Det är läskigt att inte veta vad som händer efter man gått bort, tänken att det bara blir svart skrämmer mig så otroligt mycket.
Att man inte finns mer, bara försvinner så fort jag kommer i dessa tankar så knyter det sig i magen och jag mår bara illa.

Att istället konsentrera sig på att leva i nuet, en dag i taget (like the program say) är nästan omöjligt. Det är där jag ska vara istället att elta något jag inte kommer få veta i förväg.

På något sett så har jag börjat acceptera döden i min vardag. Att acceptera varje gång man går och lägger sig att man kanske kommer dö. Känns juh inte som det nyttigaste betendet..

Jag vill att folk pratar med mig som dom gjorde när jag var 5-10 år då de höll med om att man kommer till himmlen och möten en enhörning som fiser regnbågar.

Jag som är uppvuxen i atheistiskt hem har då haft en mamma som under min uppväxt försökt undvika döden pratet till en viss mån.
När hon en gång stoppade mig i alla mina frågor om vad som händer efter döden sa: "Detta är inget man ska fundera på för då blir man galen".

Just då när jag gick i mellanstadiet så var jag inte alls nöjd med detta svar och kunde inte förstå varför man inte ville prata om något som var så fasinerade.

Jag tycker fortfarande att allt runt omkring döden fortfarande är fasinerande, jag tyckte det tills jag insåg att det är JAG som kommer dö. Inte alla andra.

På något sett i alla min funderingar så hade den lila lila detaljen om att det är jag som kommer dö då skiftade min världsbild en aning.
Det var som om att man bott i en glas skål i hela sitt liv och helt plötsligt blev utsläppt i havet.

Jag VET att spöken finns, så jag VET att det finns något bortom denna fysiska värld jag lever i nu.

Så när man matar hjärnan med den så händer detta.
Jag: Hjärnan, jag vet att spöken finns, jag har växt upp i ett hus där det spökar.
Hjärnan: Är du säker på det?
Jag: Ja jag är säker på detta.
Hjärnan: Du sov inte?
Jag: Nej jag sov inte.
Hjärnan: Tänk om du har en tumör som tror att du upplever saker som inte finns.
Jag: Menar du att hela min familj har tumörer och det är därför vi upplevt detta.
Hjärnan: Okej det finns spöken.
Jag: TACK.
Hjärnan: Men vad händer när jorden går under?
Jag: Va?
Hjärnan: Om det är så som du säger och att du blir ett spöke när vi dör, och vi går på jorden i oändligheten. Men vad händer när jorden går under som det kommer göra.
Jag: ........Det är så långt fram så då kommer vi bo på en annan planet.
Hjärnan: Man kan faktiskt tänka ändå längre bort. När rymden försvinner. för rymden expanderar och när det är färdig så kommer den imploderar... Vad ska du göra då?
Jag: ............

Det är ungefär här jag knyter ihop mig till en boll och blir arg över dagen då jag fick reda på att solen kommer slockna och döda oss alla. Eller när man pojkvän informerade mig om att rymden inte kommer leva för evigt.

Jag vill att verkligheten är som i "supernatural"