Varje gång och jag menar varje gång är det lika dant... typ.

Varje gång jag mår dåligt och går igenom något som är så på frestande.
Så går man i ide, träffar inte folk på månader, blir introvert och man mår mer och mer dåligt.
Sen händer det något, som man inte räknat med som bryter mönstret. 

Det blir sommar, det blir värmt ute, någon fyller år så man MÅSTE ta sig ur sängen och bege sig.
Så när man sitter där med kanske ett glas vin i handen runt om alla sina vänner eller familj.
Och helt plötsligt glömmer man att man ska må dåligt, man glömmer att straffa sig själv och man mår bra.

När man är hemma så kommer man på sig själv; "men herregud, jag mår bra, vad fals" and so on and so forth.
Sen börjar man analysera sig själv och gräva i varför man mådde dåligt, vad tänkte jag på vad var det som gjorde att jag mådde så dåligt att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Bryter ner sina inersta tankar och frågesätter dom.

Som ett magitrick, taget från en JK Rowlings bok fast mer deprimerande. Vänta, mycket mer deprimerande så är man där igen. Fast snabbare men här kommer den bra biten....

..iom att man gått ur sitt ide, kommer suget. 
Logiken är att man söker sig till lycka. Mer lycka, ALL lycka.
Det blir ett mission, det viktigaste agenda man någonsin har haft... så man börjar höra av sig, kollar vad som händer och man ger sig ut.
För man blir så glad och tacksam för att man har vänner, jobb, pengar, familj man kan sitta och mysa.

Utan mina vänner, familj, jobb och hade jag nog helt ärligt varit inskriven på psyket.
Allt jag försummar när jag mår dåligt gör att jag mår bra.

När blev jag så här korkad?

Vidare mot mitt mission till välmående.