Döden har blivit min fiende... Jag har börjat bli rädd.. för allt.

Jag är rädd för att gå att lägga min för att jag kan dö i sömnen,
jag är rädd för att dricka för mycket så min kropp lägger av,
Äter jag för fet mat, för smal.. the list goes on and on and on.

Jag har blivit jagad känns det som.

Det känns som att det kan vara obearbetad sorg som inte vill släppa...

Det började i vintras och känslan av min egna dödlighet vill inte lossna.
I månaden... kanske Januari, Februari fick jag känslan för jag började prata om rymden och andra planeter och det kanske finns en jag på en annan planet.
Och plötsligt kände jag mig så obetydlig och liten och framför allt dödlig.
Att jag är en människa, ett däggdjur på planeten jorden. Om x antal år kommer jag dö och det finns inget som kan stoppa det. Jag kommer dö. Sen kommer paniken på smygande: "vad händer efter döden"....
Kommer jag bli inget eller kommer min själ leva kvar..?

Den paniken och tillsammans med ångest har levt i mitt huvud sedan ca jan, feb.
Och jag kan inte skaka av mig den.

Jag har sett spöken och andar, jag har fått psysik kontakt med andar.
Jag VET att det fionns något annat.

...MEN tänk om att det bara är i min hjärna. Jag kanske har en åkomma som gör att jag TROR att jag ser saker.

Det är så min FUCKING sjuka hjärna funkar. Jag vill bara stänga av den.
Jag vill vara blond och korkad. Istället för svarthårig och djup.

Vilken härlig semester det skulle varit.

Mitt bardomshem brann ner här om veckan.
Jag vet inte hur jag ska takla den nyheten, det fanns ingen i huset och ingen blev skadad.
Mitt det var mitt hem. Mina aldra första minnen fanns där.
Den enda kopplingen till min döda syster som jag knappt kommer ihåg.

Jag försöker koppla min hjärna till posetiva tankar som:
- Jag har vänner som älskar mig
- Jag har en pojkvän som älskar mig
- Jag har ett jobb, jag (nästan) trivs med
- Jag har en fast inkomst och ekonomisk trygghet
- Jag har en familj som älskar mig

Det finns inget i mitt liv som är jobbigt eller ivägen.
Ingen osäkerhet, ingen ångest...

...Det är kanske där det ligger... Jag har inget osäkerhet i mitt liv.
Jag har inget problem. kan det vara att min hjärna måste ha något problem.
Måste jag må dåligt för att må bra...?

För nu när jag tänker efter så är det första gången i mitt liv jag inte har något stort "problem" hängades över mig.... Det är rätt sorgligt...

Om det inte blir bättre behöver jag nog prata med en teraput att prata med, för det här kan inte fortsätta.
Jag vägrar må dåligt över en sak jag inte kan påverka....