Eftersom jag då har varit sjuk från och till i några månader har nu min äckliga förkyldning brytit ut.
Skit kul. 
Och jag är skit trött på att känna mig små dassig ska jag nu stanna hemma tills jag är frisk och inte nästan. 
Så jag kan jobba sen för allframtid utan att bli sjuk på en lång tid. Dammit.
Jag hatar vara sjuk, sitter nu inne på jobbmailen och försöker göra så mycket arbete jag kan. 
Min kollega sa åt mig att vila och inte jobba. 
Hon har nog rätt, som vanligt.

Dagens tack går till en annan arbetskollega och eftersom jag inte vill nämna namn på min block så kallar jag honom "C.K", Ialla fall jag vill tacka C.K om tispset om "supernatural" fastnade efter pilot avsnittet, är nu lika besatt sopm jag var när jag började läsa beserk eller kolla på true blood.

Yeeeah! Dricker just nu vatten, har lyckats få i mig en macka. En äggmacka för att vara exakt.

Detta är nog första gången någonsin som jag inte haft skuld känslor för att vara sjuk hemma. Då vet man att man är sjuk. Klarade inte av att gå upp ur sängen i morse, jag medelade kontoret sen sov jag till halv 12 ungefär. Min kropp skriker att jag inte mår bra.

Så nu loggade jag ut ur jobb mailen.

Jag har tänkt mycket på pappa på sistonde. 
Jag har alltid saknat min pappa, inte den jag hade dock utan den jag ville ha. 
Den Pappa som kommer hem och säger att han älskar mig och har slutat dricka och ska göra allt för att vi ska bli en familj igen. En pappa som säger förlåt för allt han har gjort.
Även om jag visste att det inte fans någon sorts möjligehet till det att hända så önskade man.
GUD, vad jag önskade mig det.

När jag gick i mellan  stadiet (tror det var mellan stadiet, eller kanske tom hödstadiet) så bad jag pappa att sluta ringa mig om han ville ha kontakt med mig så fick han gärna skriva brev. 
DÄr slutade vi ha kontakt, senast jag träffade honom var sommaren innan jag började på gymnasiet, vi åkte till stockholm då, över helgen. 
Han ringde till mig en gång efter det. Sen efter det inget. nada. Han pratade med min syster.
Förra året fick jag ett ryck att jag måste ordna upp det med pappa, måste göra nått för jag har bara en pappa, eller jag har två om man tänker efter, jag har min styvfar. Han ska inte glömmas bort.
Jag kände bara på mig att jag måste höra av mig.

Så på hans födelsedag skrev jag ett kort till honom och grattade honom och skickade med en massa fotton på mig och poka. mina katter och på våra förlovningsringar. Och min adress.

Efter jag skickade det, inte ett ord, inget. Sen på min födelse dag fick jag ett kort från österrike. När Poka berättade det för mig så tror jag att mitt hjärta stannade och den femåriga flickan inom mig började leva.
Med en liten uns av hopp åkte jag senare till Mamma och berättade att jag hade fått ett svar. Två dagar där efter fick jag ett beskedd att han inte levde mer.

Den stunden sitter som fast bränd i mitt huvud.  
Natten innan kom min polare från förr och vi snackade en massa typ hela natten.
När vi skulle sova och jag blundade så såg jag bara dö skallar, jag frågade min polare om hon kör bil lungt. För jag kände på mig att något skulle hända. Något dåligt och eftersom vi skulle på raodtripp så tänkte jag att det kanske var så att vi skulle köra på nått djur.

På morgonen kom mamma in.
och berättade det.

Den känslan. Ibland när man blir rädd och det känns som tiden står stilla, det enda man hör är sitt hjärta.
Jag hatar att jag grät för honom jag ville verkligen inte göra det, jag förlorade min pappa för länge sen och hur vågar han såra mig så jävla djupt att jag är någonsin kommer läka. Fan ta honom.

Jag älskade pappa men jag tror inte han älskade mig... Kankse gjorde han det... men jag tror inte det.

Nu tänker jag sluta skriva innan jag blir för deprimerad.