År 2012
"the cold"
rainbow farts
I döden spåret som jag arbetat rätt hårt med att försöka ignorrera. I grund och botten tror jag att det är det enda (typ) i mitt liv jag inte kan kontrollera..
Det är läskigt att inte veta vad som händer efter man gått bort, tänken att det bara blir svart skrämmer mig så otroligt mycket.
Att man inte finns mer, bara försvinner så fort jag kommer i dessa tankar så knyter det sig i magen och jag mår bara illa.
Att istället konsentrera sig på att leva i nuet, en dag i taget (like the program say) är nästan omöjligt. Det är där jag ska vara istället att elta något jag inte kommer få veta i förväg.
På något sett så har jag börjat acceptera döden i min vardag. Att acceptera varje gång man går och lägger sig att man kanske kommer dö. Känns juh inte som det nyttigaste betendet..
Jag vill att folk pratar med mig som dom gjorde när jag var 5-10 år då de höll med om att man kommer till himmlen och möten en enhörning som fiser regnbågar.
Jag som är uppvuxen i atheistiskt hem har då haft en mamma som under min uppväxt försökt undvika döden pratet till en viss mån.
När hon en gång stoppade mig i alla mina frågor om vad som händer efter döden sa: "Detta är inget man ska fundera på för då blir man galen".
Just då när jag gick i mellanstadiet så var jag inte alls nöjd med detta svar och kunde inte förstå varför man inte ville prata om något som var så fasinerade.
Jag tycker fortfarande att allt runt omkring döden fortfarande är fasinerande, jag tyckte det tills jag insåg att det är JAG som kommer dö. Inte alla andra.
På något sett i alla min funderingar så hade den lila lila detaljen om att det är jag som kommer dö då skiftade min världsbild en aning.
Det var som om att man bott i en glas skål i hela sitt liv och helt plötsligt blev utsläppt i havet.
Jag VET att spöken finns, så jag VET att det finns något bortom denna fysiska värld jag lever i nu.
Så när man matar hjärnan med den så händer detta.
Jag: Hjärnan, jag vet att spöken finns, jag har växt upp i ett hus där det spökar.
Hjärnan: Är du säker på det?
Jag: Ja jag är säker på detta.
Hjärnan: Du sov inte?
Jag: Nej jag sov inte.
Hjärnan: Tänk om du har en tumör som tror att du upplever saker som inte finns.
Jag: Menar du att hela min familj har tumörer och det är därför vi upplevt detta.
Hjärnan: Okej det finns spöken.
Jag: TACK.
Hjärnan: Men vad händer när jorden går under?
Jag: Va?
Hjärnan: Om det är så som du säger och att du blir ett spöke när vi dör, och vi går på jorden i oändligheten. Men vad händer när jorden går under som det kommer göra.
Jag: ........Det är så långt fram så då kommer vi bo på en annan planet.
Hjärnan: Man kan faktiskt tänka ändå längre bort. När rymden försvinner. för rymden expanderar och när det är färdig så kommer den imploderar... Vad ska du göra då?
Jag: ............
Det är ungefär här jag knyter ihop mig till en boll och blir arg över dagen då jag fick reda på att solen kommer slockna och döda oss alla. Eller när man pojkvän informerade mig om att rymden inte kommer leva för evigt.
Jag vill att verkligheten är som i "supernatural"
Bas
Tre år sen, jag har aldrig upplevt sånn intensiv sorj innan.
Jag kan knappt sova, jag har svårt att hålla en enda positiv tanke i huvudet, ledsen....
När blir det bättre, kommer jag någosin kunna leva med det.
Jag saknar honom så mycket.
Men han är välkommen att hälsa på när han vill, hoppas han vet om det.
Ja detta var ännu ett deprimerande inlägg av mig. Stay tuned.
Thats it.....
Ser ni detta? DETTA:
Detta är anledningen till att jag ska sluta röka på riktigt.
Thats it, jag tycker inte ens att det är gott och röka längre, varför envisas jag att fortsätta när jag inte tycker om det.
IT MADNESS I SAY!
Det kostar pengar, är grymt onyttigt, föråldrar hyn, dålig andedräckt och ja då är det hela cancer grejen.
The list goes on and on and on
Finns det något bra med denna förbannade pinne?
Jag hatar att säga det med... det ser så jävla gott ut...... och rökringar, jag tycker om att göra rökringar...
Constantine
Sons of Anarchy
JAg tänker inte sitta där om 10 15 år och tänkta,
om ändå jag hade slutat röka....
Thats it.
bättre..
snälla måtte det hålla.
Visst det är fortfarande jobbigt, men det är inte för jobbigt and that my dear friend, I can handle.
Hur en människa kan vara så elak och inte fatta hur fel det är,
jag är inte arg, besviken eller uppgiven längre.
Det har nästan gått över till en sjuk fasination.
Hur funkar denna människan och kommer jag någonsin förstå?
Hur kan man vara så clueless...
Haha
Ja jisses.
Vänner och välmående...
Varje gång och jag menar varje gång är det lika dant... typ.
Varje gång jag mår dåligt och går igenom något som är så på frestande.
Så går man i ide, träffar inte folk på månader, blir introvert och man mår mer och mer dåligt.
Sen händer det något, som man inte räknat med som bryter mönstret.
Det blir sommar, det blir värmt ute, någon fyller år så man MÅSTE ta sig ur sängen och bege sig.
Så när man sitter där med kanske ett glas vin i handen runt om alla sina vänner eller familj.
Och helt plötsligt glömmer man att man ska må dåligt, man glömmer att straffa sig själv och man mår bra.
När man är hemma så kommer man på sig själv; "men herregud, jag mår bra, vad fals" and so on and so forth.
Sen börjar man analysera sig själv och gräva i varför man mådde dåligt, vad tänkte jag på vad var det som gjorde att jag mådde så dåligt att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Bryter ner sina inersta tankar och frågesätter dom.
Som ett magitrick, taget från en JK Rowlings bok fast mer deprimerande. Vänta, mycket mer deprimerande så är man där igen. Fast snabbare men här kommer den bra biten....
..iom att man gått ur sitt ide, kommer suget.
Logiken är att man söker sig till lycka. Mer lycka, ALL lycka.
Det blir ett mission, det viktigaste agenda man någonsin har haft... så man börjar höra av sig, kollar vad som händer och man ger sig ut.
För man blir så glad och tacksam för att man har vänner, jobb, pengar, familj man kan sitta och mysa.
Utan mina vänner, familj, jobb och hade jag nog helt ärligt varit inskriven på psyket.
Allt jag försummar när jag mår dåligt gör att jag mår bra.
När blev jag så här korkad?
Vidare mot mitt mission till välmående.
En hård tid
Jag förstår inte hur en person kan vara ett sånt jävla as.
Frustration och så sjukt besviken är jag på denna person. Någon jag innan sett till för styrka i svårigheter har totallt svikit mig.
Flera tillfällen har jag försvarat denna person, jag har varit så naiv och godtrogen.
Jag blir så trött på att bli besviken på vänner som ska vara min styrka och glädje.
Det enda denna personen nu gör är att göra mig bitter, mer introvert, förbannad och framför allt ledsen.
Och inget och jag menar INGET kan göra att jag förlåter denna person för detta svek.
Jag är så JÄVLA trött på att må dåligt av att andra är helt jävla dum i huvudet, narcissist svin.
Vänner som jag vänder mig till i hopp om att ska hjälpa ur svårigheter bara gräver ner mig i ångest.
Jag känner mig liten och naiv.
För detta är inte första gången.
Vet ni vad som är bäst med detta?
Vad som verkligen är grädden på moset? 24 karat.
Denna personen kommer aldrig fatta, hur det är eller hur jag känner.
Så "alla" som läser detta och tar åt sig är inte den person jag menar.
Awesome eller hur?
Jag vill vara egosistisk och se mig själv först men det är inte som jag är. Jag kan verkligen inte jag tycker det är bättre att alla tar hand om alla och är snälla mot varandra.
Det är antagligen därför endel anser att det är helt okej att gå rakt över mig.
Vad dom inte fattar är att när väl dom bränt bron så finns det ingen som helst återvändo.
Jag förlåter aldrig.
Kniven sitter i min rygg för alltid.
Det kanske är småsint av mig, men det är inget jag kan ändra på nu.
Iframtiden hoppas jag att jag blir mer förlåtande av mig.
Till nästa gång.....
Sommar och sol och regn...
Snart är det semester...
....mycket svårigheter är på gång och det känns jobbigt.
Min hjärna går på overload och jag önskar att jag va mer trög och inte visste lika mycket.
Det har inte varit så här illa innan, mer eller mindre har en rädsla tagit över som jag bara vill ta bort.
Ignorens is blessed....
Wakha-wakha-wawa!
Det är fuktigt, kvavt, svetiigt.... man kan säga att förklaringen är säxäh, men den är långt ifrån säxäh.
Håret blir flötigt och enstaka slingor i håret väljer att krulla sig och inte förlja spray flaksans regler.
Jag måste säga att jag mår bättre, i huvudet.
Fysiskt har jag fortfarande någon jäkla mutation av pollenallergi.
Snyter blod-snor och bihålor svullna.
Så illa att medarbetare stannar till, kollar mig i ansiktet och säger "oj vad trött du ser ut".
Tack.... för den.
Idag ska jag köpa cykel och i morgon ska jag fixa naglar och hår.
Awesome.
Ikväll ett svalkande eller varmande bad/dusch.
Pollenalergi och döden
Jag är rädd för att gå att lägga min för att jag kan dö i sömnen,
jag är rädd för att dricka för mycket så min kropp lägger av,
Äter jag för fet mat, för smal.. the list goes on and on and on.
Jag har blivit jagad känns det som.
Det känns som att det kan vara obearbetad sorg som inte vill släppa...
Det började i vintras och känslan av min egna dödlighet vill inte lossna.
I månaden... kanske Januari, Februari fick jag känslan för jag började prata om rymden och andra planeter och det kanske finns en jag på en annan planet.
Och plötsligt kände jag mig så obetydlig och liten och framför allt dödlig.
Att jag är en människa, ett däggdjur på planeten jorden. Om x antal år kommer jag dö och det finns inget som kan stoppa det. Jag kommer dö. Sen kommer paniken på smygande: "vad händer efter döden"....
Kommer jag bli inget eller kommer min själ leva kvar..?
Den paniken och tillsammans med ångest har levt i mitt huvud sedan ca jan, feb.
Och jag kan inte skaka av mig den.
Jag har sett spöken och andar, jag har fått psysik kontakt med andar.
Jag VET att det fionns något annat.
...MEN tänk om att det bara är i min hjärna. Jag kanske har en åkomma som gör att jag TROR att jag ser saker.
Det är så min FUCKING sjuka hjärna funkar. Jag vill bara stänga av den.
Jag vill vara blond och korkad. Istället för svarthårig och djup.
Vilken härlig semester det skulle varit.
Mitt bardomshem brann ner här om veckan.
Jag vet inte hur jag ska takla den nyheten, det fanns ingen i huset och ingen blev skadad.
Mitt det var mitt hem. Mina aldra första minnen fanns där.
Den enda kopplingen till min döda syster som jag knappt kommer ihåg.
Jag försöker koppla min hjärna till posetiva tankar som:
- Jag har vänner som älskar mig
- Jag har en pojkvän som älskar mig
- Jag har ett jobb, jag (nästan) trivs med
- Jag har en fast inkomst och ekonomisk trygghet
- Jag har en familj som älskar mig
Det finns inget i mitt liv som är jobbigt eller ivägen.
Ingen osäkerhet, ingen ångest...
...Det är kanske där det ligger... Jag har inget osäkerhet i mitt liv.
Jag har inget problem. kan det vara att min hjärna måste ha något problem.
Måste jag må dåligt för att må bra...?
För nu när jag tänker efter så är det första gången i mitt liv jag inte har något stort "problem" hängades över mig.... Det är rätt sorgligt...
Om det inte blir bättre behöver jag nog prata med en teraput att prata med, för det här kan inte fortsätta.
Jag vägrar må dåligt över en sak jag inte kan påverka....
Nytt Projekt på G
Hej
Har blivit "anställd" att göra en design.
Känner mig super pep. Hoppas det blir något av det. yay!
..trött..
Jag blir så trött på att all skit ska hände.
Varför kan inte bara allt vara lugnt.
Jag kan inte varit en bra människa i mitt förra liv, Jag måste gjort något hemskt.
Det jag kan vara tacksam över är att jag iallafall haft hela helgen att smälta nyheterna.
Jag är en stark och vacker kvinna.
Men i dessa stunder får man i alla fall perspektiv på saker och ting.
Dagen innan fredag - Jag ÄLSKAR Fredagar!
Hej du.
Denna veckan har det varit sjukt mycket.
Jobb jobb jobb, men nu har det äntligen lugnat sig. TFG
Hade tänkt att åka långboard idag. Men jag var tvungen att vara vuxen och sortera tvätt och dessutom har jag nageltrång som känns oroväckande. Jag tror att den planerar att ta över jorden.
Den ser sjukt arg ut.
I morgon är det Fredag och Helg så skönt, förutom att det är snart dags för lingon aka hallon.
Ville inte. :(
Men skit samma!
Jag får koncentera mig på det som är viktigt. FREDAG! yay!
Besviken
För jag blev så j**** besviken.
Denna bio gör så att Independesday blir opatriotisk, då förstår ni vilken nivå det är på.
Men det betyder inte att det fanns höjd punkter.
Första hälften av filmen var faktiskt bra, det var resten av den var bara skit. Ursäkta men skit va de.
Jag tänker inte nämna denna filmen med namn...
men ni förstår nog vilken jag menar..
Mitt råd: se första hälften sen stäng av och fantisera ihop resten.
